Mitt kontantsim visade no service sent på tisdagskvällen, efter en natt i träda var det fortfarande no service. Däremot fungerade det utmärkt att surfa på mobilen, läsa mail osv.
Ok, iväg till Globe (service providern) och köa för hjälp i 15 sekunder typ. Sedan fick jag hjälp i deras Express Line. Där satt en ensam ung tjej med "rails" (många filipinos har det, unga som vuxna, bra!) och fingrade på sin mobil. Eftersom jag tydligen var osynlig för tillfället bröt jag förtrollningen genom att ta av mig ringen. Vips syntes jag (fungerar varje gång) och jag kunde prata med henne.
Jag förklarade problemet och hon frågade efter mitt telefonnummer och gjorde en slagning. Sedan uppstod det där fenomenet att hon pratade och jag inte förstod. Det var långa meningar och jag hörde inte ens vad hon sa.
Jag ljög (sorry) och sa att jag har lite dålig hörsel så om hon ta det en gång till kunde prata lite högre. Hjälpte ju inte mycket. Men jag uppfattade i alla fall såpass att jag skulle kunna få ett nytt sim och att jag kanske kunde få behålla mitt nummer. Så långt, så bra. Sedan kom det något om att de inte kunde hjälpa mig där. Men att de kanske skulle kunna göra det på en annan Globe store någon annanstans.
Jag frågade varför de inte kunde hjälpa mig just där. Omöjligt att uppfatta något. Jag frågade varför jag behövde åka någon annanstans (lurigt, jag vet). Fortfarande helt omöjligt att uppfatta något utöver läpprörelser.
Ok, men om jag nu åker någon annanstans – hur vet jag att de kan hjälpa mig där och att de inte säger samma sak som hon sa till mig nu? Det kunde hennes hjälpsida tydligen inte svara på, inte ens när jag upprepade frågan. Jag fick ett svalt leende tillbaka och en lätt rodnad och inget mer. Det kan vara väldigt jobbigt för filipinos att inte kunna hjälpa (förlora ansiktet) och jag ville inte pressa henne fast jag hade några bra argument på lut. Det var något irriterande, tyckte jag. Oprecisa svar, åka någonstans för att de kanske skulle kunna hjälpa. Jag frågade om hon kunde se vilka som kunde hjälpa mig men det kunde hon ju inte. Hon räknade upp ett antal köpcenter som hade Globe stores.
Det skulle innebära att jaga taxi, skaka iväg till nästa köpcenter, leta rätt på Globe, i värsta fall göra om det igen och jag såg hela dagen försvinna och stressa hem för att hinna till jobbet.
Jag chansade på att åka till PowerPlant Mall i Rockwell. Dels visste jag ungefär hur långt det var dit (och vad det skulle kosta med taxin) och vart Globelåg. Så till PowerPlant fick det bli.
Det var mer trafik än vanligt men chaffisen var kunnig och tog ett par genvägar, ställen utlänningar inte bör gå utan någon lokal att hålla i handen.
Hos Globe i PowerPlant Mall började nästa cirkus, simkortet hade plötsligt service, i typ 3 minuter, sedan la det av igen. Efter ca 2 min kom det tillbaka, men beslöt de på Globe att byta ut kortet för mig. Jag fick behålla mitt nummer men det kostade 40 pesos. Jag tjafsade inte om dessa pesos, 6,50 kr, fast jag ansåg att det var deras sim som slutat funka.
Med ett nytt simkort var det såklart fortfarande inte någon service. Med (de jäkligt) skickliga snubbarna på Globe lugnade mig med att kortet skall aktiveras först och det tar en till två timmar. Efter en timma hade jag service. Smil!
Manila plus 41
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar